|
Orkester-eran
Inspirerade av ”dom stora” orkestrarna som kom på
besök och nu t o m börjat höras på radio började
det vid efterkrigsåren att dyka upp flera moderna orkestrar
även i Orsa. Under 30-talet hade jazzen smugit sig in och påverkat
dansmusiken. Musikanter är ett vidsynt och nyfiket släkte
och anammande det nya, utan att för den skull ge upp ”gammeltjomusiken”.
Och även om dansbaneeländet debatterades friskt i spalterna
fanns där ingen hejd. Folk ville träffas och ha trevligt!
”Luta”
En av dom de musikanter som kom att vara flitigast i elden var Lennart
”Luta” Mångs. ”Luta” är borta nu,
men han berättade inför den förra utställningen
om Orsamusik 1994 om hur han började.
- Dragspel var det man ville ha, berättade Luta. Men det fanns
inte pengar. Bara drömmen. Jag och ”Skarpen”, (Ragnar
Skarp) skickade efter kataloger och satt och drömde...
Men så en dag tog kamraten Åke Nilsson hem ett spel som
Luta skulle få köpa på avbetalning.
- Hela släkten kom och ställde till ett fasligt liv. Det
var bara tattare och zigenare som spelade dragspel, så det där
skulle jag då lämna tillbaka...
Luta tog en sista ton på sitt älskade spel, suckade och
slog in det i wellpapp för att lämna tillbaka det.
- Jag sov inte på tre nätter. Mamma såg hur ledsen
jag var. ”Det får bli nån råd, sa hon. Spelet
får bli kvar”
Generationer av Orsabor skall vara Lutas mor tacksam för det.
För snart blev han vår flitigaste spelman.
Otaliga orkestrar
Det blev triospel med Ragnar Skarp och Gunnar Karlsson eller med Rune
Nordström och Gösta Forsberg. Det blev egna orkestrar och
naturligtvis Martinssons kvintett. Det finns kvar rullband från
1954 som visar att orkestern var ett mycket kompetent band. Luta hade
nu börjat spela vibrafon - ett självskrivet instrument i
50-talsorkestrarna. Ragnar Skarp spelade trummor, Hugo Eriksson gitarr,
Sigurd Nilsson klarinett och tenorsax och Martin Martinsson kontrabas.
Bland vokalissorna fanns Siv Ekengren (gift Blanck), Marta Dahlén
och Ingrid Martinsson. Repertoaren var mest jazz och Sune Matsson
hjälpte till med arrangemangen. Att man var musikaliskt lyhörda
bevisas av att på bandet från 54 finns en inspelning av
- Rock around the clock! Det måste betytt att Martinssons kastade
sig över låten så fort den fanns på de svenska
skivdiskarna! Martinssons variant är mer swing än rock and
roll, men ändå.
Civila jobb
Martinssons var inte proffs i ordets egentliga mening. Alla hade jobb
vid sidan av. Men under högsäsong - maj till september -
kunde man spela 24 kvällar i månaden. Oftast 12 kvällar
i rad. Samtidigt som man skötte jobbet vid sidan av! Mestadels
spelade man i Dalarna och Hälsningland.
En kväll när vi spelade i Bjuråker skulle jag upp
och jobba sju på morgonen. Halv sju svängde jag in på
jobbet, berättade Luta.
- Och en annan gång hade jag hö ute. Då följde
hela gänget med och hjälpte mig köra in det. Dom som
på hölasset när vi var klara tidigt på morgonen.
Personbil
Turnerandet skedde med bil. Personbil. Mer saker hade man inte att
bära på. Trummor, kontrabasen och vibbran på taket,
tillsammans med en 15-watts förstärkare och sen bar det
av.
- En gång tappade vi basen och bas-trumman rakt ner i Voxnan,
men som tur var var den tillfrusen...
Det kunde gå undan. Hastighetsbegränsningar var ännu
inte uppfunna överallt.
- En gång körde Sigurd om brandbilen som var på utryckning
till en brand i Brunnsberg...
Rikt musikliv
Redan tidigt var aktiviteten inom den här genren stor i Orsa.
På 30-talet var det stora namnet Evert Jonsson, som sedan kom
att starta ett storband på ASEA. På 40-talet bildade den
norska krigsflyktingen Leif Kristenssen trio med Hugo Eriksson och
Erik Ottosson. På 50- talet och 60-talets inledning hade vi
Svenne Frisks, Borgert Stomp, Leif Borgerts storband med fl. Från
Orsa exporterades musikanter. Göte Lovén har ni redan
mött. Bengt Ahlenius spelade trummor med Lill Arne Söderberg,
Jens Limby åkte med Andrew Walter. Här hemma hade vi lokala
stjärnor som Knutte Forsén, Arnold Lovar och dragspelsmästaren
Evert Lindström (mer om honom längre fram)
På Godtemlarlokalen fick man ofta chansen att jamma med sina
idoler Simon Brehm, Charlie Norman m fl när de kom på besök.
En bit in på 60-talet hände det saker som skulle få
utrymmet för orkestrar som Martinssons, Embassy och Roxy och
allt vad de hette. Rocken och popen hävde upp en trotsig stämma
och blev snart musiken på modet. Men att hävda att det
var dödsstöten för de äldre musikanterna, det
är att ta i. Fokus flyttades men just Luta är beviset på
att det krävs mer än nya musikstilar för att få
en musikant att sluta.
- Vi försökte sluta en nyårsafton på 70-talet,
Hugo, Ragnar och jag berättade Luta. Men resultatet blev att
vi hade so kul så vi började spela minst lika mycket som
förut...
En av sina sista spelningar gjorde Luta med det gamla gardet på
en Orsayra. Lungorna hade börjat säga upp sig, men luft
i bälgen fanns det. Och syrgastub för andningen.
Det är musikanteri i bästa Orsaanda det.
Nästa
sida: Evert - Sveriges bästa dragspelare
|
